VITRYSSLAND OCH SVERIGE, HISTORISKA FÖRBINDELSER SOM SLOG KNUT PÅ SIG SJÄLV
Kjell Albin Abrahamson
Avde 22 stater som bildades efter sammanbrottet av Sovjetunionen, Jugoslavien och Tjecko-slovakien hör Vitryssland - som vi fortfarande säger, inte Belarus - till undantagen. Där saknas nämligen fortfarande diplomatisk svensk representation. Naturligtvis är det
otillfredsställande. Samtidigt säger frånvaron en del om bristande intresse och kunskap.
„Vårt ansikte är sedan hedenhös vänt mot öster.” Så skrev en gång den ban-brytande svenske historikern Harald Stjärne (1848-1922), vetenskapsmannen som förde in ett internationellt perspektiv i historieforskningen. Uttalandet är visserligen en överdrift men samtidigt en nyttig påminnelse om Sveriges gamla band österut. Med en viss överdrift - var det inte den norske författaren Alexander Kielland som hävdade att den som vill väcka en opinion måste överdriva? - påstår jag, att det idag finns något gemensamt för svenska politiker, historiker, journalister, författare och den stora breda allmänheten: alla tror och agerar som om Sveriges kontakter i alla tider gått västerut. Bara västerut. Kunskapen om våra långa kontakter österut försvann under det kalla kriget och över tio år sedan Berlinmurens fall har den kunskapen ännu inte återerövrats.
Säkert på grund av denna okunskap dök Belarus på 1990-talet i de flesta svenskars medvetande upp ur ingenstans. Belarus framstod som ett land som, likt ett omvänt Atlantis, plötsligt bara flöt upp till jordens yta, en stat lika svårfångad som dimma och med en kultur lika okänd som Sierra Leones. I själva verket finns det långa historiska band mellan de områden som i dag är republiken Belarus och konungariket Sverige.
De historiska rötterna är djupa. Redan före vikingatiden färdades människor vintertid över den tillfrusna Östersjön och på sommaren i båt. Med vikingarna fördjupades kontakterna. Vikingarnas viktigaste handelsleder till grekerna gick längs floderna Volga, Dzvina och Dnjapro.
Frågan är om någon annan flod än den där Polatsk, Vitrysslands vagga, ligger har så många olika namn i vår litteratur som Dzvina? De många namnen kan ha lett till att många människor tror att det rör sig om flera, olika floder. Minst förekommande är namnen Dzvina eller på ryska Zapadnaja Dvina. Floden dyker upp i vår litteratur som Dyna, under det tyska namnet Düna eller, vanligast, det lettiska Daugava.
Mycket talar för att Ragvalod, som många vitryssar betraktar som Vitrysslands stamfader, var svensk. Vi vet från Nestorskrönikan att Ragvalod kom „från andra sidan havet” och med tanke på hans namn måste havet vara Östersjön. Ragvalod blir på svenska Ragnvald som för ettusen år sedan var ett vanligt namn på svenska stormän och kungar, t ex den västgötske stormannen Ragnvald Jarl som levde i början av 1000-talet eller den svenske kungen Ragnar Knaphövde som mördades cirka 1125. Ragnvald är ett namn sammansatt av Ragn (Ragnar) och vald, härskare. Ingen vet vem den vitryske grundaren Ragvalod var, ej heller när och var han föddes. Däremot är dödsåret 980 känt.
Att en svensk skulle styra ställa och ställa över Polatsk är inte så konstigt. Hundra år före Ragvalods tid hade invånarna i Novgorod inkallat en fursteätt från Sverige för att få ordning i riket. Den svenske vikingahövdingen Rurik nappade på erbjudandet och hans ätt kom att härska sjuhundra år i det ryska riket.
De skandinaviska kontakterna var tämligen omfattande med det geografiska område som utgör dagens Vitryssland. Jag tänker till exempel på Valdemar den store (1131-82), den danske kung som lade grunden till det danska Östersjöväldet. Han var gift med Sofia som var dotter till fursten av Minsk, Volodar Vsevolodovitj. Jag tänker på Jaroslav Den vise (död 1054) - en av sönerna till Ragneda och Vladimir den helige - som var gift med den svenska prinsessan Ingegerd, dotter till Olof Skötkonung, den förste kristne svenske kungen. Det finns fler exempel.
Nu när Vitryssland under diktatorn Lukasjenka isolerar sig från sina naturliga grannar och ensidigt söker stöd österut är det viktigt att understryka den geografiska och historiska närheten till Skandinavien. Även om Vitryssland inte gränsar till Östersjön är landet med sina floder som mynnar ut i detta innanhav, sin historia och sin kultur en del av den expansiva Östersjöregionen.
Det finns mellan våra geografiska områden ett krigiskt förflutet som kan av-skräcka. Det räcker i detta krigiska sammanhang att påminna om Karl Xll:s härjningar på platser som idag ligger i Vitryssland.
Få är de svenskar som idag vet att Karl XII vistades en hel månad i Pinsk. Krigarkungens förhoppning var att från Pinsk komma rakt ner åt Volhynien för att där kunna avskära ryssarna. Den svenske kungens karakteristik av Pinsk är intressant: „betydlig ort, bebodd av judar och folk av allehanda religioner, samt med ett jesuitkollegium och i detta ett apotek, vilket i dessa länder är sällsynt”. Genast efter ankomsten gick Karl XII upp i jesuit-kollegiets torn, Pinsks högsta utsiktspunkt. Det enda han såg i söder och i öster var ett ändlöst område av vatten och vass. Kungen mumlade något om att hans non plus ultra stod skrivet här.
I staden Hrodna hade den svenska stormaktstiden kunnat ta slut. Det var nämligen mycket nära att Karl XII hade drunknat när han på våren 1708 ramlade ner i en vak utanför Hrodna. Han drogs i sista stund upp av den unge, reslige generaladjutanten greve Hans Wachtmeister och prinsen av Württemberg, Maximilian Emanuel. Senare samma år sårades denne prins Max svårt då han skyddade kungen mot eldgivning och avled ett år senare i sviterna av skottskadan.
Det var i Hrodna som Karl XII, berusad av framgång, bestämde sig för att gå mot Moskva i stället för mot Baltikum. I Hrodna växte planen fram att förena de svenska styrkorna med ukrainaren Mazepas upproriska härskaror. Från Hrodna styrde karolinerna kosan åt nordöst. I byn Holowczyn (Golovtjin), 170 km från Minsk, upplevde Karl XII den sista stora framgången på slagfältet. Voltaire skriver i sin klassiska bok om Karl XII: „Av alla de drabbningar han utkämpat var kanske denna den allra ärofullaste, ty i denna hade han utstått de största farorna och visat den största skickligheten.” Varje bildad svensk känner till den stora svenska segern i Narva. Få däremot vet något om detta viktiga slag i vitryska Holowczyn.
Den 9 juli 1708 ryckte „den oövervinnerlige” svenske kungen in i Mogiljov som de retirerande ryssarna lämnat i tämligen oskadat skick. Staden beskrevs av kanslisekreteraren Cederhielm som „ansenlig” och han tjusades av utsikten över „den namnkunniga strömmen Borysthenes”. Svenskarna kom av flera skäl att stanna i Mogiljov i några veckor för att invänta Lewenhaupt med nödvändig förstärkningsarmé på 11 000 man. Trakten erbjöd goda proviant-eringsmöjligheter. Inte bara de sårade från det blodiga slaget i Holowczyn utan också de medtagna soldaterna behövde vila efter den svåra marschen genom det sumpiga skogs-området kring floden Bjarezina (Berezina). Svenska ingenjörssoldater hade byggt två broar och Karl XII genomförde en elegant övergång av denna Dneprs östra biflod. Därmed hade den svenske kungen för alltid lämnat det polsk-litauiska territorium där han levt och krigat i åtta hela år. När förråden i Mogiljov var uppätna tog den svenske kungen vägen mot Smolensk, precis som tsar Peter hade förutsett. Dock tvingades svenskarna vända i Tatarsk den 15 september 1708. Eftersom Smolensk-vägen var nedbränd och oframkomlig tvingades Karl XII söderut för att ta Kaluga-vägen till Moskva. Därmed sade krigarkungen farväl till krigslyckan. Nu börjar nedräkningen av stormaktstiden på allvar. Det är knappt ett år kvar till Poltava.
Man kan se svenskarnas våldsamma historiska härjningar i Vitryssland som ett incitament för att nu bygga våra kontakter på fredligt samarbete, öppenhet och tolerans samt med respekt för varandras kulturer. Om dagens Belarus vore ett mer öppet och civiliserat land är jag övertygad om att vi svenskar i stället för krigiska arméer gärna skulle invadera den vitryska marknaden med Volvo, Ericsson, ABB, Sandvik, Tetra Pak och allt vad våra hög-teknologiska företag heter. Vi väntar på en sådan ekonomisk marknad, vi ser fram emot att bättre lära känna den vitryska kulturen. Vår position i norra Europa gör att vårt svenska ansikte borde vara vänt lika mycket mot öster som mot väster.
Kjell Albin Abrahamson (f. 1945) har i många år bott och arbetat i Moskva, Wien och Warszawa och hör till veteranerna bland utrikeskorrespondenterna på Sveriges Radio där han även varit kulturchef. Han är författare till flera böcker om Central- och Östeuropa, den senaste heter Vitryssland, 89 millimeter från Europa (1999).
Êåëü Àëüá³í Àáðàãàìñîí - âÿäîìû æóðíàë³ñò Øâýäçêàãà Ðàäûÿ, øìàòãàäîâû êàðýñïàíäýíò ó ý¢ðàïýéñê³õ ñòàë³öàõ. À¢òàð øìàòë³ê³õ ïóáë³êàöûÿ¢ ïðà öýíòðàëüíóþ äû ¢ñõîäíþþ Ý¢ðîïó. À¢òàð íÿäà¢íà âûäàäçåíàé êí³æê³ ïðà Áåëàðóñü (Øòàêãîëüì, 1999 ã.). Àïîøí³ì ÷àñàì ïðàöóå ¢ Âåíå.
Ïîëüñê³ à¢êöû¸í
