ANTECKNINGAR OM SVENSK-VITRYSKA KULTURELLA KONTAKTER I BÖRJAN AV DET XXI SEKLET
Dmitri Plax
1
Jag skulle gärna vilja ha börjat de här anteckningarna med påståendet att intresse i Sverige för den vitryska kulturen ökar för varje dag. Tyvärr stämmer det inte med verkligheten. Vitryssland är fortfarande ”terra incognita” för det svenska samhället, trots att den vitryska huvudstaden Minsk ligger närmare Stockholm än Kiruna gör.
Men något har börjat hända på sistone. Svensk-vitryska kulturella kontakter har fått en ny impuls. Det beror inte på att den vitryska kulturen börjar bli känd och älskad i Sverige. Det beror på Vitrysslands världsberömda politiska skam. Svenskar – som förresten alla andra folk i världen – är mer intresserade av politik än av kultur. Nyhetsbilden, som varje människa i den här delen av jordklotet får levererad hem via teve, består av naturkatastrofer, krig och politiska skandaler. Kulturen kommer sist. Om det finns någon sändningstid kvar.
Hursomhelst, så behöver man inte längre undervisa i en halvtimme om den europeiska geografin, för att förklara för en medelsvensk var någonstans Vitryssland ligger. Herr Lukasjenko gör en fantastisk reklamkampanj för Belarus. Alltid något.
Intresset för ”den sista diktaturen i Europa” väcker i sin tur ett intresse för folk som existerar och förökar sig under sådana här exotiska omständigheter. Det här intresset innehåller troligtvis något av den gamla vanliga spänning som uppstår när man tittar på en apa på en zoo (”Titta! De ser ju nästan mänskliga ut!”), men det spelar egentligen ingen större roll. Bara man får lust att lära sig någonting nytt om ”de andra”. På vilken grund ömsesidiga kontakter växer är inte så viktigt i detta sammanhang. Fast det är klart – om orsaken till ett kulturellt samarbete mellan Sverige och Vitryssland skulle ha varit lite roligare än en idiotisk diktatur vore det betydligt bättre. Man skulle ju föredra en rubrik i stil med ”Det vitryska ekonomiska undret” framför en sådan som ”Ett stalinistiskt Disneyland” (Nils Claessons term). Men man har det man har. Den senare rubriken motsvarar bättre dagens läge.
Europeiska politiker behöver som bekant agera för att visa för sina väljare att de stödjer den demokratiska utvecklingen och det gemensamma Europas idé.
Just därför startade det regerande socialdemokratiska partiet en politisk kampanj i Sverige 1999. Kampanjen fick ett uttrycksfullt namn – ”Stop Luka!”. Efter att ha startat denna kampanj förstod man att förutom diktatorns namn och det ungefärliga geografiska läget vet man i stort sätt ingenting om Vitryssland. Vad är det för folk som bor och lever där? Vad har det här landet för historia? Vilka traditioner och vilken kultur har man i Vitryssland? För att svara på alla frågor krävs det något mer än en politisk kampanj. Det krävs kulturella förbindelser och kontakter. Direkta kontakter människor emellan. För att om man verkligen vill förstå någon annan och dennes liv så måste man först bekanta sig med den personen. Hur bekantar man sig snabbt? Just genom kulturen. Vilka filmer och böcker tycker du om? Föredrar du långa skogspromenader framför en operakväll? Högt rockmusik eller lugna begrundanden? Tjechov eller Dostojevskij? Vodka eller öl? Både och?! Och så vidare...
Samma sak med olika folk. Det enda som gör en befolkning till ett folk är kultur. Utan att studera, känna och till och med älska ett folks kultur kan man aldrig förstå det folket. Det har man fattat. Men det räcker inte att bara dela den här åsikten. Man måste börja med något. Med vad? Hur skapar man kontakter? Hur kan man starta samarbete om man inte har den blekaste aning om sin motpart? Det är svårt att syssla med något som du inte vet mycket om. I detta fall försvåras läget av att man inte ens kan fråga någon. Eftersom till och med självaste det vitryska folket inte kan komma överens i frågan om den vitryska kulturen eller definiera den.
2
Den fråga som plågar samhällsvetare och kulturutövare ligger på ytan, som man säger. Ska Vitryssland gå sin egen väg eller ska ”den sista diktaturen i Europa” bli mer demokratisk? För att försöka gissa rätt måste man ta en närmare titt på den kulturella och politiska situationen i Belarus. Vi kan utgå ifrån att politik är en följd av kultur. Kulturen är ju i sin tur inte bara målningar och sånger utan ett särskilt tankesätt, en speciell världsuppfattning som är säregen för det givna konkreta folket eller samhället.
Trots att (som vi har redan konstaterat) man i Sverige inte vet speciellt mycket om Vitryssland har vitrysk-svenska kontakter en gammal historia. Tyvärr är det en krigshistoria. För det mesta i alla fall. Men båda folken har en hel del gemensamt i sitt kulturarv. Sverige och svenskar finns representerade i det vitryska folkminnet i form av till exempel urgamla legender och sägner. Vitryssar som ett enskilt folk finns inte i svenskarnas minne. Men ”ryssar” som en gemensam beteckning för alla folk från det forna Ryska imperiet såväl som ”litauer” från det Stora litauiska furstendömet lämnade ett djupt spår i den svenska historien. Någonstans emellan ”ryssar” och ”litauer” fanns förfäder till de som vi nu kallar för ”vitryssar.” Det var då det, men till och med idag finns det likartade utvecklingsriktningar och problem i Sverige och Vitryssland. Övergången till ett mångkulturellt samhälle till exempel.
Fast situationen i Vitryssland är svårare. Den omfattande sovjetiska kulturideologin, som hade regler och föreskrifter för varje minut och varje situation i människans liv, försvann och lämnade ett enormt tomrum efter sig. President Lukasjenko har splittrat det vitryska samhället. Som en karismatisk ledare och skicklig populist spelar han virtuost på nostalgi- och nationalkänslorna hos en viss del av vitryska befolkningen, den del som längtar efter det gamla sovjetiska livet, som känner sig som en part av den ”sovjetiska folkfamiljen” och svagt identifierar sig med begreppet ”det vitryska folket”. De här människorna är Lukasjenkos väljare och deras vilja framför han i sina berömda handlingar – som undertecknandet av ett unionsavtal mellan Ryssland och Vitryssland.
Lukasjenkos politiska beslut och auktoritära stil väcker protester hos den del av det vitryska samhället, som känner sig starkt nationalmedveten. De människorna står för landets självständighet och kulturella pånyttfödelse och tittar ofta på Ryssland som på en supermakt, vilken man bör akta sig för. Nationalisterna har inget behov av den sovjetiska ideologin och vill gärna glömma det sovjetiska förflutna som en mardröm.
Det finns också en tredje grupp i dagens Vitryssland. Människor, som gärna skulle vilja bo i ett självständigt land som har normala och vänskapliga relationer med både västmakterna och sin stora granne. Den delen av samhället ser ingen större konflikt mellan den ryska och den vitryska kulturen och är lite rädd för vitryska nationalister. De människorna är mer toleranta och öppna än medlemmarna i de första två grupper, som ofta vill tro att deras övertygelser är de enda rätta.
Den här uppdelningen är väldigt grov, men i stora drag visar den situationen i Vitryssland idag.
Alla de tre grupperna lever i ett tyst kulturellt krig, som speglas skarpt i språkproblemet. Man definierar tillhörigheten till en eller annan grupp genom det språk man använder. Den första gruppen, som man med förbehåll kan kalla för ”sovjetiska vitryssar”, talar ryska eller en blandning mellan ryska och vitryska (s k ”trasianka”). Gruppen består av de människor som drabbades hårdast av den postsovjetiska utvecklingen – äldre personer, pensionärer, lågutbildade stads- och landsbygdsbor. De orienterar sig knappt i politiken men är misstänksamma mot västmakterna och stödjer Lukasjenko – dels på grund av att han talar ”deras” språk, dels för att de är helt och hållet beroende av statens hjälp.
Andra gruppen – ”vitryssar” – talar vitryska och består av intelligentian, studenter och andra nationalmedvetna människor. De kämpar emot regimen, stödjer västerländsk liberalism och en del av dem är negativa i förhållandet till Ryssland och rysk kultur. De föraktar president Lukasjenko för hans rotlöshet och låga bildning.
Tredje gruppen – ”ryssar” – talar ryska och är väldigt blandad i sin sociala sammansättning. De flesta i gruppen är bildade stadsbor: rysktalande tekniker, intellektuella och affärsmän. De är i regel oppositionella mot Lukasjenko, inte speciellt politiskt engagerade, tycker att den lokala vitryska kulturen baserar sig på den stora ryska kulturen och står för normala och vänskapliga kontakter med omvärlden.
Hur som helst utgör de två sista grupperna den vitryska oppositionen, som uppenbarligen är väldigt splittrad.
Den uppfattning råder att i samma stund som Lukasjenkos regim faller, börjar den demokratiska utvecklingen. Det inte är så enkelt. En normal demokratisk process är möjlig bara om olika grupper i samhället respekterar varandra och kan diskutera och förstå motpartens åsikter och problem. Än så länge kan knappt ens vitryska oppositionella politiker som har ett gemensamt mål prata med varandra.
Problemets orsak är troligtvis kulturell. Vitryssland har ingen gemensam kultur och som konsekvens – ingen nation, eftersom kulturen skapar nationens identitet. Den enkla sanningen att samhället kan vara mångkulturellt och bestå både av vitryska, ryska och även sovjetiska element är för komplicerat för nutida vitryska politiker och kulturutövare. Det är inte deras fel, det är deras olycka.
Problemet försvåras på grund av att Vitryssland inte har någon erfarenhet av demokratisk utveckling. Det betyder att även de politiker och kulturpersonligheter som kallar sig för demokrater ofta tänker i totalitära banor och har svårt att se saker och ting ur någon annans perspektiv. En annan aspekt är att ”vitrysktalande” kultur befinner sig i ett betydligt svårare läge än ”rysktalande”. Framför allt för att den gamla vitryska kulturen utrotades och med våld ersattes av rysk kultur under årtionden. Men också därför att det vitryska språket har samma svårigheter som nästan alla lokala språk nuförtiden – det finns ingen marknad för en vitrysktalande kultur.
Hur löser man sådana problem? Den enda vägen är dialog och samarbete mellan olika parter i samhället och med olika kulturer i omvärlden. Politik är som sagt en följd av kultur. Det vill säga att demokrati är ett resultat av en viss kulturutveckling. Man kan inte exportera demokrati i en snygg förpackning. Om den största delen av ett samhälle inte känner behov av demokrati, om folk har andra prioriteter, traditioner och riktmärke, är en sådan export är förutbestämd att misslyckas. Det enda man kan göra är att visa ett exempel, försöka demonstrera demokratins fördelar och låta människor välja. Det enklaste vägen för detta är just kulturutbyte. Speciellt när man har att göra med ett samhälle där hela samhällslivet traditionellt sätt kretsar runt kulturen.
3
Om man inte har någon plan eller några konkreta utgångspunkter för ett samarbete kan man nästan alltid förlita sig åt en slump. Den lyckliga slumpen brukar hjälpa många. Den spelade sin goda roll också i de moderna svensk-vitryska kulturkontakterna.
Elsa Håstad, fru till en svensk poet och författare Kristoffer Leandoer, fick jobb på FN- representationen i Minsk. Så hamnade också Kristoffer där. Han bekantade sig med en av de främsta vitryska poeterna Rygor Baradulin och med unga poeter ur den litterära gruppen ”Bum-Bam-Lit.” Man kan förmoda att det uppstod goda mänskliga och konstnärliga relationer. Leandoer blev till och med medlem av det vitryska PEN- centret.
Till stor del tack vare Leandoers energi och breda kontakter inom det svenska kulturlivet startade man ett projekt. Projektets syfte var att ge ut en bok som skulle innehålla verk av både svenska och vitryska författare och poeter. 1999 gav Svenska Institutet ut den boken. Den fick namnet ”4+4+4” och bestod av diverse översättningar av vitrysk och svensk samtida litteratur. Boken representerade bland annat utvalda verk av Rygor Baradulin, Ales Razanau, Agneta Pleijel, Cilla Naumann och en rad andra svenska och vitryska författare och poeter. Översättningarna till vitryska gjordes av Ales Razanau och Rygor Baradulin. Till svenska översatte Kajsa Öberg Lindsten, fru till före detta kulturattachén vid den svenska ambassaden i Moskva Johan Öberg. (Makarna Öberg har varit djupt engagerade i de svensk-vitryska kulturkontakterna.)
Samma år, 1999, gav Svenska Institutet ut en annan bok som heter ”Åtta vitryska poeter.” Trots sin titel innehåller boken även prosa – korta berättelser av den unga författarinnan Irina Turovitj. Översättningarna gjordes av Kajsa Öberg Lindsten även den här gången. (Boken består i själva verket av ”den vitryska delen” ur ”4+4+4”, men den här gången förbättrade Kajsa Öberg Lindsten översättningarna ännu mer.) De båda böckerna fick ett varmt mottagande i svenska kulturkretsar och uppmärksammades även i Vitryssland. Man organiserade för första gången någonsin en vitrysk poesiafton på Kulturhuset i Stockholm och en presentation av boken ”4+4+4” på Svenska PEN- centret. För första gången fick man i Sverige se den nya samtida vitryska litteraturen.
Det är klart att den vitryska litteraturen fanns på svenska redan under Sovjettiden. Men de vitryska författare som översattes till svenska översattes inte i egenskap av just vitryska författare. De var sovjetiska författare. Och för de svenska förlag som gav ut deras böcker spelade det egentligen ingen roll om författarna kom från Vitryssland eller Georgien. Dessutom gjordes översättningarna inte från vitryska utan från ryska vilket förresten är ett problem även idag. Visserligen använde Kajsa Öberg Lindsten sig av både ryska översättningar och vitryska originaltexter när hon utförde sitt arbete, men det ändrar inte den generella bilden – det finns inga översättare i Sverige idag som kan översätta den samtida vitryska litteraturen från vitryska. Alla översättningar får utföras med hjälp av översättningar till ryska. Problemet med översättningar finns enbart för den vitryska litteratur som skrivs på vitryska. Den ryskspråkiga vitryska litteraturen har förstås inte dessa svårigheter – det finns gott om duktiga översättare från ryska i Sverige.
Översättningar från svenska till vitryska stöter på liknande problem. Det finns bara ett par översättare som kan översätta från svenska direkt till vitryska. Man får söka hjälp hos samma medium – det ryska språket.
Den samtida svenska litteraturen är representerad i Vitryssland med hjälp av boken ”4+4+4” som innehåller översättningar till vitryska av några samtida svenska författare och poeter. Det finns också en bok av Kristoffer Leandoer som givits ut av vitryska PEN och översatts till vitryska av Rygor Baradulin. Alla dessa översättningar utfördes med hjälp av råöversättningar till ryska.
Man kan säga att den nya svenska litteraturen är i det närmaste helt okänd i Vitryssland. Man känner till stora svenska författare som till exempel August Strindberg, Pär Lagerqvist eller Selma Lagerlöf. Astrid Lindgren är väldigt omtyckt, förstås. Fast även de stora svenska författarnas verk finns inte alltid översatta till vitryska. August Strindberg existerar i Vitryssland enbart på ryska, förutom några få av hans pjäser som översats från ryska översättningar för teaterbruk. Man kan ju säga att det inte spelar någon större roll eftersom alla i Vitryssland kan läsa på ryska. Men det finns ett behov även av de vitryskspråkiga översättningarna. Ett bevis på det är en av Astrid Lindgrens sagor som nyligen blivit översatta till vitryska. Den här boken har givits ut i en upplaga på 75 000 exemplar och blivit slutsåld under loppet av några veckor trots att boken inte var speciellt billig. 75 000 sålda exemplar är en osannolik siffra för Vitryssland. Översättningen gjordes för övrigt direkt från svenska. En av de få översättare som kan översätta från svenska till vitryska, Ljavon Barsjtjeuski, hade åtagit sig jobbet. Dessvärre är det bara den här boken som översats till vitryska från svenska på sistone.
4
Man måste säga några ord om Svenska Institutet och dess roll i de samtida svensk-vitryska kulturella kontakterna.
1998 startade man ett projekt som fick namnet ”Partnerskap för Kultur.” Projektet initierades av svenska Utrikesdepartementet och Kulturdepartementet och genomfördes av Svenska Institutet. De båda ovannämnda böckerna – ”4+4+4” och ”Åtta vitryska poeter” – finansierades och gavs ut av ”Partnerskap för Kultur”. Så här beskriver man projektet på bokens ”Åtta vitryska poeter” omslag: ”Partnerskap för Kultur” är ett långsiktigt projekt för dialog och erfarenhetsutbyte om kulturens och kulturpolitikens möjligheter att främja yttrandefrihet och mångfald, demokrati och gemensam säkerhet.”
Syftet med projektet var att skapa villkor för en dialog över nations- och kulturgränserna. Dialogen skulle föras mellan konstnärer, politiker, kulturarbetare och intellektuella från länderna runt Östersjön men inkludera även Vitryssland och Ukraina. Och vad gäller Vitryssland så kan man lugnt säga att ”Partnerskap för Kultur” lyckades över all förväntan bra. Tack vare att projektets medarbetare, och framför allt projektledaren Maria Kron, från första början 1998 förstod att Vitryssland befinner sig i ett annorlunda, svårare läge än andra länder som deltagit i projektet, har Vitryssland fått en särskild uppmärksamhet från Svenska Institutets sida. Man började med att försöka skapa ett kontaktnät med kulturutövare i Vitryssland. Svenska Institutets Ann Wikström har lagt ned mycket arbete på att bilda och upprätthålla kulturkontakter mellan Vitryssland och Sverige. Tillsammans med en annan dåvarande medarbetare på Svenska Institutet, Andreas Drufva, åkte hon till Minsk för att bekanta sig med situationen och folk där. En svensk konstnär, Nils Claesson, fick ett liknande uppdrag av Svenska Institutet och åkte också till Minsk för att försöka starta ett samarbete med vitryska kollegor. Allt detta resulterade i olika evenemang och kulturinitiativ.
Några av evenemangen har vi redan nämnt. Man kan också nämna ”Minsk Connection”, ett intensivt och spännande seminarium kring frågor rörande den samtida konsten. Konstnärer från Sverige, Vitryssland och Litauen möttes i Stockholm i maj 2000 för att visa sina verk, dela med sig av sina erfarenheter och diskutera den samtida konstens problem och utvecklingsriktningar. ”Minsk Connection” följdes av en rad konstnärliga aktioner som både de svenska och de vitryska konstnärerna deltog i. Man kan nämna videofestivalen ”Praekcyi” som ordnades av den vitryska Association for Contemporary Art i Minsk med stor hjälp från ”Partnerskap för Kultur.” På festivalen fick de vitryska åskådarna för första gången se ett retrospektivt program som visade de viktigaste svenska experimentella filmverken – från 20-talets klassiker ”Diagonal symfoni” av Viking Eggeling till 90-talets omtalade ”Cecilias hus” av Katarina Eismann. Den internationella performancefestivalen ”Navinki” i Minsk har redan blivit en traditionell scen för svenska performancekonstnärer. ”Partnerskap för Kultur” organiserade ett antal viktiga seminarium. Exempelvis – New Media seminariet i Minsk, som handlade om internetbaserad konst och genomfördes av det svenska medialabets Creative Room for Art and Computing (CRAC) medlemmar; Dans workshop i Stockholm som leddes av den svenska SU-EN Butoh Company och konserter samt musikworkshop i Minsk av den svenska tonsättaren och musikern Dror Feiler.
Som grädde på moset hjälpte ”Partnerskap för Kultur” till att organisera den stora och väl uppmärksammade utställningen ”Pengar” på Kulturhuset i Stockholm i juni 2001. I utställningen, som invigdes av Sveriges kulturminister Marita Ulvskog, deltog konstnärer från flera länder och även några vitryska konstnärer, till exempel Artur Klinov, var med och visade sina verk.
Och så var det mycket mer än det nämnda. Men tyvärr tog projektet ”Partnerskap för Kultur” slut sommaren 2001. Men man får konstatera att till stor del tack vare det här projektet har de svensk-vitryska kulturkontakterna fått en bättre fart under de senaste tre åren.
5
Men det är inte enbart Svenska Institutet som är intresserad av att hjälpa till att utveckla de svensk-vitryska förbindelserna. Det finns andra organisationer och personer som arbetar för att skapa bättre förhållande mellan Sverige och Vitryssland.
Forum Syd hjälper olika vitryska och svenska NGO att hitta varandra och arbeta tillsammans. Det internationella Olof Palme centret arbetar med olika demokratifrågor i Vitryssland. Det finns flera ekologiska projekt och utbildningsprojekt som får stöd från SIDA, ABF och andra svenska organisationer.
Även små oberoende föreningar kan åstadkomma väldigt mycket. Sådan är Stödföreningen för Kalegium i Vitryssland som leds av fotografen och journalisten Maria Södeberg. Maria Söderberg har en närmast otrolig förmåga att få saker och ting gjorda. Stödföreningen, som startades för att hjälpa en liten feministisk grupp i staden Pinsk i södra Vitryssland, har genom åren deltagit i ett antal stora och betydelsefulla projekt. Med hjälp från Svenska Institutet och andra organisationer driver Stödföreningen en välbesökt nätplats www.vitryssland.nu som innehåller både politisk och kulturell information om det som händer i och omkring Vitryssland. Nätplatsen startades i samband med förra årets (2000) Bokmässan i Göteborg där Stödföreningen för Kalegium, Svenska Institutet och Forum Syd hade en gemensam monter ”Vitryssland – det fria ordet.” Montern hade ett brett spektrum och bjöd på många aktiviteter och framträdanden. Bland annat uppträdde en av de främsta vitryska författarna, Vasil Bykau, som berättade om situationen för yttrandefriheten i Vitryssland och om sin egen kamp för det fria skapandet i dagens Belarus. Vasil Bykau, som nu lever i exil i Tyskland, har för övrigt spelat en särskild roll i de svensk-vitryska kulturkontakterna. Han blev nämligen den första samtida vitryska författaren som översattes till svenska i egenskap av just en vitrysk författare. En av de främsta svenska översättarna från ryska, Staffan Skott, har översatt en av de mest berömda av Vasil Bykovs romaner – ”Grustaget.” Staffan Skott har en bakgrund som slavist och han inte bara förstår skillnaden mellan det ryska och det vitryska språket utan kan också läsa på vitryska utan problem. Han presenterade romanen som ett lysande exempel på den vitryska litteraturen. Fast översättningen gjordes ändå från en rysk översättning. Till bokmässan i Göteborg gav Svenska Institutet ut det första kapitlet ur ”Grustaget” i form av en liten bok.
Men det är inte bara ”Grustaget” (som än idag är den enda Vasil Bykovs bok som är översatt till svenska), som presenterades i montern ”Vitryssland – det fria ordet.” Ett stort intresse väckte hos publiken en svensk bok om Belarus – ”Vitryssland, 89 millimeter från Europa” av Kjell Albin Abrahamson. Kjell Albin Abrahamson är en välkänd svensk radiojournalist som under många år bodde och arbetade i Moskva. I sin bok beskriver han Vitrysslands komplicerade historia i dess samspel med det nutida vitryska samhällets utveckling.
Det var många spännande personer som deltog i den vitryska montern. Förutom Vasil Bykau var det Irina Turovitj som representerade den samtida vitryska litteraturen. Andra aspekter av det vitryska samhällslivet visades av filmaren Viktor Dasjuk, den oppositionella politikern Vincuk Vjatjorka och konstnären Denis Romanovski. Ordföranden i den vitryska organisationen för homosexuella ”Forum Lambda” Edward Tarletski berättade om svårigheter som de homosexuella har i dagens Vitryssland. Fotografen Galina Moskaleva demonstrerade sina bilder från Tjernobylzonen. Nadja Avsievitj från Kalegium i Pinsk talade om den vitryska feminismens utveckling.
Vitrysslandmontern, som på Göteborgs bokmässa visade en ganska omfattande bild på situationen och klimatet i det vitryska samhället idag, var en succé i ordets rätta bemärkelse. Intresset var så pass stort att även Sveriges statsminister Göran Persson besökte montern.
6
Kultursamarbetet mellan Sverige och Vitryssland fortsätter. Idag planerar man även andra, nya projekt och evenemang. Chefen och konstnärliga ledaren för den vitryska Nationella Dramatiska Teatern, Valerij Raevskij, besökte Stockholm i augusti 2001. Nationalteatern planerar att sätta upp en av August Strindbergs svåraste pjäser – ”Erik den XIV.” Under en vecka i Stockholm träffade Valerij Rajevskij svenska kollegor, pratade med Kungliga Dramatiska Teaterns ledning, diskuterade den ryska klassiska teaterskolan med Stadsteaterns konstnärliga ledare Peter Wahlqvist och deltog till och med i en paneldebatt om August Strindbergs pjäser på Strindbergsmuseet i Stockholm. Man får hoppas att detta besök kommer att leda vidare till ett eventuellt samarbete mellan de svenska och vitryska teatrarna.
Ett annat projekt som är på gång nu är ett svenskt – vitryskt nummer av den vitryska kulturtidskriften ”Monolog.” ”Monolog” är en av de bästa vitryska kulturtidskrifterna idag. Tidskriften ges ut bara en gång om året och innehåller ett slags utvärdering av det mest intressanta som hänt i den vitryska kulturen under det gångna året. Nästa års nummer (2002) kommer att handla om svensk-vitryska kulturella kontakter, eftersom tidskriftens redaktion anser att samarbetet inom kulturområdet mellan Sverige och Vitryssland har blivit till ett slags fenomen på sistone. ”Monolog” ges ut på ryska och distribueras till bibliotek och slavistiska institutioner över hela världen. Ryska språket hjälper i detta fall till att sprida kunskaper om den vitryska kulturen eftersom det är faktiskt inte så många som kan vitryska bortom Vitrysslands gränser. Därför översätter man till ryska även de litterära alster som från början är skrivna på vitryska. Det låter kanske lite tvivelaktigt men för det första så översätter man inte de bitar som av någon anledning principiellt måste publiceras på vitryska och för det andra anser man att den vitryska kulturen helt enkelt är tvåspråkig så man väljer språk efter behov. Ett bra exempel på denna synpunkt är Svetlana Aleksievitjs litterära skapande. Svetlana Aleksievitj, som också har publicerat sina verk i ”Monolog”, är utan tvekan just nu den mest kända vitryska författaren i världen. Som alla vet skriver Svetlana Aleksievitj på ryska, vilket inte hindrar henne från att vara en vitrysk författarinna, förstås.
Förutom det svensk-vitryska numret av ”Monolog” planerar man andra litterära aktiviteter. Ett litet privatägt vitryskt förlag ”Novye Wechi” genomför i samarbete med det Nationella Biblioteket i Minsk ett spännande kulturevenemang. Under hela året bjuder man in poeter, författare, musiker, konstnärer och andra kulturarbetare som visar sin konst för allmänheten och diskuterar frågor kring det fria skapande. Nu tänker man bjuda en rad svenska kulturpersonligheter till Minsk för att delta i projektet. I samband med de kommande litteraturuppläsningarna planerar man att översätta en del av det som kommer att läsas upp. Det finns även en vilja att ge ut en serie böcker eller en antologi med samtida svenska litteratur.
Konstnärerna sitter inte heller sysslolösa. På den internationella videofestivalen ”Praekcyi” kommer det att visas en del svenskproducerade videokonstverk även i år. Man undersöker möjligheter för att ordna en uppföljare till seminariet ”Minsk Connection”. Det finns också en idé om att försöka organisera en stor svensk-vitrysk konstutställning i Minsk. Vitryska konstnärer är över huvud taget mer involverade i det internationella konstlivet idag än för några år sedan. Det första lilla genombrottet i Sverige för den samtida vitryska konsten kom 1999 då en grupp vitryska konstnärer deltog i en stor konstutställning ”After the Wall” på Moderna Museet i Stockholm. Moderna Museets dåvarande chef David Elliot besökte Minsk under utställningens förberedelseperiod och blev imponerad av den höga nivån på den i omvärlden nästan helt okända samtida vitryska konsten. Nu är det som sagt annorlunda. Vitryska konstnärer reser mycket mer runt i Europa och deltar i olika gemensamma projekt och internationella möte som till exempel NICE meeting i Stockholm i juni 2001.
Kontakter inom musikområdet också utvecklas sakta men säkert. Den ovannämnda svenska tonsättaren Dror Feiler kommer troligtvis att leda en masterklass på Musikakademin i Minsk. Man planerar också konserter av svenska musikgrupper i Vitryssland, respektive vitryska i Sverige.
Även i vetenskapliga kretsar märker man en livligare rörelse än förut. Den vitryske vetenskapsmannen Andrej Kotliartjuk föreläser om den vitryska historien på Uppsala universitet. Det sägs att Södertörns högskola kommer att samarbeta med Europeiska Humanitära Universitetet (EHU) i Minsk och till och med öppna en skandinavisk institution på EHU.
Man arbetar från båda sidorna på att etablera och upprätthålla kontakter likaledes i andra område som politik eller medicin.
7
Vitryssland och den vitryska problematiken berör fler och fler människor i Sverige. Olika organisationer arrangerar seminarier, diskussioner, föreläsningar och liknande. Alla dessa aktiviteter har som syfte att berätta mer för det svenska folket om Sveriges mest okända granne. Det som nämndes i de här kaotiska anteckningarna är bara en del av det som egentligen händer. I Sverige som har gamla demokratiska traditioner lägger man särskild vikt vid frågor kring demokrati och mänskliga rättigheter. Yttrandefrihet är också ett hett tema i diskussionerna kring situationen i dagens Vitryssland. Allt detta sätter en stark prägel på de svensk-vitryska kontakterna. Det är både bra och dåligt. Det är bra när man engagerar sig i någon annans problem. Det är bra när man verkligen försöker förstå vad som händer i ett annat land. Det är bra när man försöker hjälpa till. Mindre bra är det när de politiska frågorna kommer i första hand även under rent kulturella evenemang. Det är klart att man inte kan undgå politiken. Speciellt när man pratar om Vitryssland där människor försvinner spårlöst, oberoende media stryps och kulturpersonligheter allt oftare väljer att lämna landet för att det nästan är omöjligt att tala och skapa fritt i det nuvarande Vitryssland. Men. Om de politiska problemen alltid skymmer de kulturella, då riskerar man att brottas med konsekvenserna utan att förstå och bekämpa orsaken. Då finns det en stor risk att så fort herr Lukasjenko försvinner från den politiska arenan (förr eller senare lär han ändå göra det) så försvinner allt intresse för Vitryssland tillsammans med honom. Det vill man ju undvika. Vi får hoppas att kulturkontakterna mellan Sverige och Vitryssland blir mer långvariga än den vitryska diktaturen. Men det finns orsak att oroa sig över att det här intresset som skapades på grund av politiska problem kommer att upphöra tillsammans med de problemen. Ärligt talat, hur mycket vet man i Sverige om exempelvis Moldavien? Ordet finns inte ens i Stora svenska ordboken. Och av allt att döma kommer det inte heller att finnas så länge det är mer eller mindre lugnt i Moldavien politiskt sätt. Något liknande märker man ibland i förhållande till Vitryssland. När den berömda ryska tevejournalisten Pavel Sjeremet kommer till Stockholm för att delta i Mänskliga rättigheter dagarna och visa sin film om de politiska försvinnanden i Vitryssland då förstår man att alla frågor som är riktade mot honom bär i sig en viss politisk laddning. Hans film är skakande och handlar om brott som den vitryska politiska ledningen misstänks för.
Men när pressen ställde frågor till poeterna efter en vitrysk poesiafton (jo, i Stockholm organiserades det två välbesökta vitryska poesikvällar till efter den första på Kulturhuset) och alla frågor rörde politik och inte en enda hade samband med litteratur, ja då blir man fundersam.
Man vill ju så gärna tro att en fras som ”Monologs” chefredaktör Alexej Andreev sade under sin korta vistelse i Stockholm i september 2001 stämmer. Han sa nämligen: ”Presidenter kommer och går, men kulturen varar.”
Man vill ju så gärna tro det...
Ðýçþìý
Àðòûêóë Äçì³òðûÿ Ïëàêñà ïðûñâå÷àíû ïðàáëåìàòûöû êàíòàêòࢠÁåëàðóñ³ ñà Øâýöûÿé ¢ ãàë³íå êóëüòóðû. À¢òàð íå òîëüê³ âûêàçâàå ñâàå äóìê³ íà êîíò ïðûíöûïîâûõ ïûòàííÿ¢ ³ñíàâàííÿ êóëüòóðíûõ óçàåìààäíîñ³í ïàì³æ êðà³íàì³, àëå ³ ïàäðàáÿçíà ðàñêàçâàå ÿê àá óæî àäáû¢øûõñÿ, òàê ³ àá òîëüê³ çàïëàíàâàíûõ ïðàåêòàõ äû ³ìïðýçàõ.
Ó àðòûêóëå ³äçå ãàâîðêà ïðà êóëüòóðíàå ñóïðàöî¢í³öòâà ¢ øûðîê³ì ñýíñå – àä ñóñòðý÷ íà áûòàâûì, ÷àëàâå÷ûì óçðî¢í³, äà êàíòàêòࢠó ãàë³íå „âûñîêàé” êóëüòóðû.
Àñàáë³âàÿ ¢âàãà ¢äçåëåíà ìî¢íûì ïðàáëåìàì ³ ñêëàäàíàñöÿì ïåðàêëàä÷ûöêàé äçåéíàñö³, à òàêñàìà ïàë³òû÷íûì ïûòàííÿì ³ ³õ óïëûâó íà ñó÷àñíû êóëüòóðíû ïðàöýñ.
Dmitri Plax – Belarusian artist and writer. Stockholm.
Äçì³òðûé Ïëàêñ – ìàñòàê ³ ï³ñüìåíí³ê. Íàðàäç³¢ñÿ ¢ ̳íñêó. Æûâå ³ ïðàöóå ¢ Ñòàêãîëüìå, Øâýöûÿ.
Ïóáë³êóåööà íà ñàéöå ç ëàñêàâàé
çãîäû Àá'ÿäíàíüíÿ Villa
Sokrates
Ïîëüñê³ à¢êöû¸í
